Tack http://mjonssonfoto.se för att du tog den här bilden! Den är grym och sammanfattar racet perfekt! Pannlampans ljus lyser upp nr 13 på min nyslaktade surfski med minst 5 liter vatten i skrovet. Under resans slutfas fick vi frågan upprepade gånger ”Hur går det?”. Varje gång mötte vi med tystnad, flackande blick och huvudena bortåt eller nedåt…På det sätt som bilden efter paddlingen illustrerar.
På väg hem från dotterns fotbollsmatch idag började jag osökt att tänka på David Finchers ”Fight Club”. På söndagen delade vi upp oss i laget. Jag och Helen drog till Linköping för att få en natts sömn. Jo Inge och Wendy drog iväg hemåt och anlände hemma ett par timmar innan arbetsdagen startade….
Dagen efter fighten. Tillbaka i verkligheten, men omöjligt att fokusera på något annat än just fighten och utan någon som helst som man kan prata med om densamma ”The first rule about fight club is that you dont talk about fight club” för vem skulle nånsin kunna förstå vad det är vi pratar om egentligen om man inte själv har varit där? Vem skulle kunna förstå innehållet i den där gnagande känslan av misslyckande om man inte själv har upplevt den?
I Stockholm tävlar man 4personer i varje lag. Vi råkade ut för en hel del strul. Min surfski gick sönder (rodret gick rakt in i skrovet efter en kraftig ikörning), Helen kraschade med cykeln två gånger. Första gången i hög fart. För hög fart. Hon slog i huvudet, fick växelörat och bakaxeln böjda. Vi lyckades dock vända dessa motgångar, laga cykeln, göra en plan för att tejpa ihop surfskin, få in nytt mod i Helen (vilket var lätt ordnat då skadorna var lindriga). Den första cykelkraschen kom på natten i högsta fart. Den andra på dagen i låg fart på stig, men med en sten som letade sig in mot revbenet.
Krascher, strul och material som går sönder – det klarade vi bra. Vi föll istället på en fysisk krasch efter nattvilan. Jag var allvarligt orolig för hälsan på vår navigatör under Swimrunsträckan som startade tidigt på morgonen. Han kämpade, men kroppen vägrade. Det gick helt enkelt inte. En kombination av dålig återhämtning efter natten och för varm våtdräkt (hel våtdräkt) blev för mycket. Han fick inte i sig näring och blev svagare och påtagligt blek. Efter en mycket lång swimrun la sig Jo Inge ner på marken och ville inget annat än att ligga kvar där och låta oss fortsätta utan honom. Vi enades dock om att fortsätta på en sträcka till. Det kan vända! Ny gren (nu cykling) och någon timme till så kan det vända. Men, det gjorde det inte.
Vid TA4 hade vi blivit omkörda av de allra flesta lagen och vår tävlingsnerv var sedan länge avsliten. Vi bytte om till löpning. Tog kartan. Gick några meter för att stanna och diskutera. Vad gör vi? Vad vill vi? Klockan var ca 1430. Vi hade ”tävlat” hela dagen sedan klockan 0600 i en fart som är milvis ifrån lagets kapacitet. Jo Inge var nu inte längre farligt dålig, men vi ville inte längre. Istället för att fullfölja tog vi cyklarna till TA5 och tog oss därifrån med bil till målet.
Besvikna, så klart, men tävlingen tog egentligen slut redan på swimrunsträckan.
Det värsta med att misslyckas i STHLM Extreme är att det är så förbaskat långt tills det bjuds på revansch i en 24h tävling på svensk mark. Men, då…
Tack laget för kämpandet och gott sällskap i Stockholm!
Team Barmark 